Ögongloben hos en genomsnittlig vuxen människa är cirka 24 mm i diameter och har vuxit till sig med 6 mm sedan personen föddes. Ögonglobens inre är fylld av en geléaktig massa som kallas glaskroppen. Den yttre delen av ögongloben är uppbyggd av flera skikt: senhinnan, åderhinnan, strålkroppen, hornhinnan och regnbågshinnan.
Ljuset släpps in i ögat genom en öppning som kallas pupill. Ljuset passerar genom ögat och skapar en upp-och-nedvänd bild på näthinnan. Innan det når näthinnan har det hunnit brytas av horhinnan, linsen och glaskroppen.
Från näthinnan leds elektriska signaler till hjärnans syncentrum i nackloben. Det är två synnerver som gör denna överföring. Det är i hjärnans syncentrum som impulserna tolkas så att vi kan se vår omvärld.
| Senhinnan (sklera) | En bindvävshinna som utgör ögats ögonvita. Senhinnan ligger ytterst i ögat. |
| Åderhinnan (koroidea) | Åderhinnan ligger innanför senhinnan. Den heter åderhinna eftersom det är här ögats blodkärl går. |
| Hornhinnan (kornea) | I centrum av den synliga delen av ögat finns varken senhinna eller åderhinna eftersom de skulle blockera synfältet. Istället finns här den genomskinliga hornhinnan. |
| Regnbågshinnan (iris) | Ligger runt omkring och bakom pupillen. Regnbågshinnan kan begränsa mängden ljus som släpps in i ögat. |
| Näthinnan (retina) | Sitter längst bak i ögat. Det är på näthinnan som bilden av det vi ser projiceras. I näthinnan finns ljuskänsliga stavar och tappar som hjälper oss att se i dålig belysning respektive se färger. |
Ögongloben
Ögongloben hos en människa är formad som ett lätt tillplattat klot och ligger i den ögonhåla som skallens ben formar. Kring ögongloben finns fettvävnad. Vi har sex olika småmuskler som vi kan använda för att röra på ögongloberna. Dessa muskler styrs av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerven.
Vid födseln är ögongloben cirka 18 millimeter, mätt från hornhinnan till näthinnan. När barnet har hunnit bli tre år gammalt har ögongloben växt till cirka 23 millimeter. Därefter sker inte någon markant tillväxt, vanligen tillkommer det bara någon millimeter till mellan treårsåldern och puberteten, och därefter växer inte ett friskt öga ytterligare.
Om ögat slutar växa på längden för tidigt resulterar det i översynthet, eftersom det ljus som kommer in i ögat inte samlas där det ska utan samlas i en punkt bakom näthinnan. Ögat kommer att försöka kompensera för detta genom att öka kupningen på ögats lins, men detta leder till att man blir trött i ögonen och man kan också få huvudvärk.
Om ögat istället blir för långt resulterar det i närsynthet. Det inkommande ljuset samlas inte där det ska, utan sammanstrålar vid en punkt framför näthinnan.
Den geléartade vätskan inuti ögongloben kallas för glaskroppen. Ögonglobens vägg består av tre olika skickat. Längst fram ligger senhinnan och hornhinnan, sedan följer åderhinnan, strålkroppen och regnbågshinnan. Längst bak sitter näthinnan. Skikten är inte lika runt hela ögongloben utan varierar.
Senhinnan är en del av den skyddande bindvävshinna som omger en stor del av ögat. Det vita du ser på ögats yta är senhinna.
Åderhinnan, som ligger innanför senhinnan, innehåller ögats blodkärl.
Ögonlocket
Ögonlocken består av en bindvävsplatta. På utsidan är det vanlig hud, på insidan (mot ögat) är det slemhinna. Slemhinnan på ögonlockets insida heter bindehinna.
Ögonlocken skyddar ögonen, förhindrar att de torkar ut och kan i vissa situationer också transportera syre till dem.
På ögonlockets kan sitter ögonfransarna som gör det svårare för främmande partiklar att hamna i ögat.
För att vi ska kunna öppna och stänga ögonlocket är det fäst vid en muskel. När den muskeln dras ihop dras ögonlocket upp, så att vi kan se.
Hornhinnan
Hornhinnan sitter på ögats utsida och är helt genomskinlig. Om hornhinnan inte var genomskinlig skulle ljus inte kunna komma in i ögat. För att vi ska se bra finns det inte några blodkärl i hornhinnan, eftersom de skulle skymma delar av vårt synfält. Eftersom hornhinnan inte får syre och näring från blodkärl får den vad den behöver från hammarvattnet istället, en vätska som finns i ögonkammaren bakom hornhinnan.
Regnbågshinnan
Regnbåghinnan, eller iris som den också kallas, är en pigmenterad del av ögat. När vi till exempel säger att någon har blå ögon eller bruna ögon så är det regnbågshinnans färg vi avser.
Pupillen
Pupillen är en rund öppning i centrum av regnbåghinnan. Muskler som sitter i regnbåghinnan anpassar pupillens storlek och avgör därmed hur mycket av ljuset från omvärlden som kan komma in i ögat. När vi kliver ut i kraftigt solljus drar musklerna ihop pupillen så att den blir så liten som möjligt. När vi försöker se något i kvällsmörkret vidgar musklerna pupillen för att släppa in så mycket som möjligt av den lilla mängd ljus som finns tillgängligt.
Pupillen fungerar alltså ungefär som bländaren i en kamera.
Linsen
Bakom pupillen sitter linsen. Den är upphängd i trådar som kallas zonulatrådar. I enda änden är de fästa kring linsen, i andra änden kring den ringformade strålkroppen som är ögats ackomodationsmuskel.
När ackomodationsmuskeln drar ihop sig leder det till att zonulatrådarna blir slappa. Så länge zonulatrådarna är spända hålls linsen tämligen flat, men när zonulatrådarna blir slappa blir linsen mer sfärisk. Med en sfärisk lins ser vi bättre på nära håll. Med en flat lins ser vi bättre på långt håll.
Näthinnan
Näthinnan sitter längst bak i ögat. Ljus kommer in i ögat genom pupillen, bryts av ögats olika delar och skapar en upp-och-nedvänd bild på näthinnan.
I näthinnan finns två olika sorters ljuskänsliga receptorer: stavar och tappar. Stavarna ligger i näthinnans utkanter, medan en majoritet av tapparna befinner sig i en central del av näthinnan som kallas gula fläcken. Stavarna och tapparna står i förbindelse med nervceller i näthinnan, så att impulser kan skickas via synnververna till hjärnans syncentrum.Där synnerverna passerar ut genom näthinnan finns varken stavar eller tappar, detta område kallas blinda fläcken.
Stavarna är mer ljuskänsliga än tapparna och kan reagera på mycket små mängder ljus. Stavarna är därför viktiga för vårt mörkerseende. Däremot kan stavarna inte skilja mellan olika färger – i mörkret är alla katter grå.
Tapparna är inte lika ljuskänsliga som stavarna, men kan skilja på färger. Tapparna använder vi när belysningen är någorlunda god. Det finns tre olika sorters tappar: tappar som är känsliga för blått, tappar som är känsliga för rött och tappar som är känsiga för grönt. Det är våglängden på ljuset som avgör vilken färg vi upplever att något har.
Hos en person som är färgblind (det vill säga har svårt att skilja vissa färger från varandra) är det vanligen antingen grönkänsliga eller rödkänsliga tappar som det är brist på.
Synnerverna
Hur når bilden hjärnan? Ljuset består av elektromagnetiska vågor som registreras av sinnesceller som sitter i ögats näthinna. Synen är ett mycket viktigt sinne för oss människor; av alla de miljontals sinnesceller vi har i kroppen finns närapå 75% i ögonen. Detta innebär att vi har ungefär 130 miljoner sinnesceller i ögonen.
Det mänskliga ögat kan bara uppfatta ljus av vissa våglängder (inom ett visst spektrum). Det finns alltså vissa elektromagnetiska vågor som inte uppfattas av ögat.
Bilden på ögats näthinna ger upphov till elektriska signaler (nervimpulser) som leds genom en synnerv till hjärnans syncentrum i nackloben. En synnerv är cirka fyra centimeter lång och tre millimeter tjock, och består av ungefär en miljon nervtrådar. Det går en synnerv från varje öga, och de möts och korsar varandra på hjärnans undersida där nervtrådar från de två nerverna delvis flätas ihop. Efter ihopflätningen innehåller varje nerv information från bägge ögonen.
När de elektriska signalerna når hjärnans syncentrum tolkar hjärnan dem så att vi uppfattar det som en tredimensionella bild.