Katarakter är något som plågat människan sedan urminnes tider och i Indien utfördes kataraktoperationer redan flera hundra år f. Kr.
I ett museum i Kairo finns en liten trästaty från den femte dynastin. Den föreställer en präst-läsare och ett vitt område har mycket tydligt karvats in i vänsterögats pupill. Detta tros vara en representation av grå starr. Den femte dynastin löpte från cirka 2494 till 2345 f. Kr.
Själva ordet katarakt har sina rötter i gammelgrekiskans καταράσσω (katarassō) som betyder att rasa ned. Kata betyder ned och arassein betyder att slå eller att rusa. I latinet betyder cataracta vattenfall, och det är troligen via denna betydelse som cataracta börjat användas som en beskrivning på den grumlig som sker av ögats lins hos en person som drabbats av grå starr. I ett vattenfall blir tidigare klart vatten vitt och ogenomskinligt. Även i det gamla Persien kallades sjukdomen nazul-i-ah, det vill säga fallande vatten.
Enligt en alternativ teori kallas grå starr för ”vattenfallssjuka” inte för att vattenfall är ogenomskinliga utan för att man inom den humoralpatologi som utvecklades i det antika Grekland trodde att grå starr orsakades av ett utflöde av en korumperad kroppsvätska i ögat.
Kataraktkirurgi i Indien
De allra äldsta beskrivningarna av katarakt hittar vi nedskrivna på sanskrit. Suśrutasaṃhitā (Suśrutas kompendium) är en urgammal medicinsk handbok av oklart ursprung – enligt vissa uppskattningar skrevs den för tretusen år sedan, men det finns även historiker som hävdar att den är yngre, kanske så pass ung som 1 700 år. I denna handbok beskrivs bland annat grå starr och hur den behandlas kirurgiskt. Grå starr heter här ślaiṣmika liṅganāśa.
I avdelningen Uttaratantra i Suśrutas kompendium (kapitel 17, verserna 55-69) beskrivs en kataraktoperation där en böjd nål används för att trycka på linsen så att grumligheterna (på sanskrit kallas de kapha) flyttas bort från synfältet och slutligen kan snytas ut ur näsan. Direkt efter att ögat tryckts på med nålen tvättas ögat med bröstmjölk och särskilda löv. När grumligheterna är borta täcks ögat med varm ghee – en mejeriprodukt som består av rent smörfett – och bandageras. Patienten läggs sedan att vila i framstupa sidoläge. Var tredje dag tvättas ögat. Tio dagar efter operationen påbörjas åtgärder för att normalisera synen.
Från Indien spred sig operationsmetoden till Kina, där den blev vanlig under dynastierna Sui (581-618 e Kr) och Tang (618 – 907 e Kr).
Ovanstående behandlingsmetod, där ett smalt instrument används för att trycka på linsen, utförs fortfarande i vissa länder i tredje världen, särskilt i Afrika söder om Sahara. På engelska kallas metoden couching.
Kataraktkirurgi i muslimska Asien och i muslimska Afrika
Suga ut linsen
Ett alternativ till couching (se ovan) beskrivs under 900-talet e. Kr. av den persiske läkaren Muhammad ibn Zakariya al-Razi, som anger att metoden kommer från den grekisk kirurgen Antyllus som var verksam under 200-talet e. Kr. Den här metoden bygger på att man använder sugkraft för att ta bort linsen ur ögat. Arkeologer har funnit ihåliga instrument av brons som man tror användes för denna typ av operationer under 200-talet. e. Kr.
Muhammad ibn Zakariya al-Razi beskriver hur operationen involverar ”ett stort snitt i ögat, en ihålig nål och en assistent med ovanligt stark lungkapacitet”.
Utan lins kan ögat inte längre ställa om sig för att se bra på långt respektive nära håll, men om alternativet är blindhet på grund av allvarliga katarakter kan detta ändå vara att föredra. Att ta bort linsen innebär också att den inte kan grumlas på nytt.
Sugtekniken omnämns också av den irakiske ögonläkaren Ammar ibn Ali från Mosul i hans medicinska skrift om ögonsjukdomar, även den från 900-talet e. Kr. Ammar ibn Ali berättar om hur han med framgång behandlat patienter med tekniken och skriften innehåller flera fallbeskrivningar.
Skruv-sug
Under 1300-talet beskriver den egyptiske ögonläkaren Al-Shadhili en metod där en skruv används för att skapa sug.
Kataraktkirurgi i Europa
Det äldsta bevarade europeiska omnämnandet av en kataraktoperation är från det antika Rom år 29 e. Kr, då vi hittar en beskrivning i verket De Medicinae, nedskriven av encyclopedisten Aulus Cornelius Celsus.
Under den europeiska medeltiden och en bit in i modern tid användes huvudsakligen den couching-teknik som beskrivs här ovanför. Från mitten av 1700-talet började den ersättas med en teknik framtagen av den franske ögonläkaren Jacques Daviel. Jacques Daviels teknik innebar att linsen togs bort ur ögat. Daviel, som var kung Louis XV ögonläkare, genomförde sitt första framgångsrika borttagande av katarakt med denna teknik år 1748. Daviels metod rönte stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige utan även utomlands. I slutet av 1750-talet blev han invald som utländsk medlem av Kungliga vetenskapsakademin i Sverige, och han var då redan en Fellow of the Royal Society i Storbritannien.
I slutet av 1940-talet introducerade den engelske ögonläkaren Harold Ridley möjligheten att ersätta ögats naturliga lins med en artificiell lins. Det sägs att Harold Ridley fick idén om att börja experimentera med artificiella linser för kataraktpatienter när en medicinstudent frågade honom varför han inte ersatte de linser han tog bort vid kataraktoperationer. I november 1949 utförde Ridley den första framgångsrika insättningen av en artificiell lins som ersättning för den naturliga, en operation som ägde rum på St Thomas’ Hospital i London. Den artificiella linsen bestod av akrylplast, ett material som Ridley valt ut eftersom han insett att det inte skulle lösas upp i ögat – under andra världskriget hade han sett brittiska stridspiloter komma hem med akrylplastsplitter i ögonen efter att takkupolerna på deras stridflygplan krossats.
Kataraktkirurgi i Nordamerika
Kataraktkirurgin i Nordamerika var länge helt baserad på tekniker som utformats i andra delar av världen, men år 1967 bidrog den Schweiz-utbildade amerikanske ögonläkaren Charles Kelman från New York med ett viktigt steg i utvecklingen av modern kataraktkirurgi – han introducerade phacoemulsification som behandlingsmetod för katarakter.
Vid denna behandling används ultraljudsvågor för att emulsifiera kärnan av linsen, vilket gör det möjligt att ta bort katarakter utan att göra något stort snitt i ögat. Mindre snitt innebär mindre behov av att patienten ska läggas in på sjukhus för operationen, och återhämtningsperioden blev också mindre smärtfylld.
Charles Kelman inspirerades av de ultraljudsverktyg som tandläkare använde sig av.
År 1992 fick Kelman ta emot The National Medal of Technology från president George H. W. Bush.